Älgjakt och besök på Djurkliniken

Nu är det ett tag sedan jag var här inne och härjade vilket gör att det blir ett lååångt inlägg.

Årets älgjakt är nu avklarad. I alla fall för min del. Janne ska jaga nere i Dalarna också, men inte förrän i oktober.

Tyvärr blev det inget skjutet den här gången. “Våra” jaktmarker var tomma på älg, så när som på två stycken som hastade iväg ut från området. Den ena sprang in till det andra jaktlaget och avslutade sina dagar där, medan den andra simmade över älven. Jämthunden Pixi jobbade jättebra i värmen, men fick inte upp några spår. Sigge, jaktledaren, hade sett björnspår tidigare på markerna och det bidrog säkert till att älgarna höll sig borta.

Jag älskar att vara med och jaga älg. Även om jag nu är ute i skogen var och varannan dag är det inte alls samma sak. Det är en speciell känsla att gå ut och sätta sig på pass när alla andra sover. Att i flera timmar sitta alldeles stilla och tyst och bara lyssna. Att se dimman lätta och solen gå upp mellan träden. Dessutom är det väldigt, väldigt spännande när radion börjar knastra och vi hör Pixi skälla någonstans långt bort. Jag längtar redan till nästa år.

Jaktlaget är litet och alla är jättetrevliga. Sista dagen bjöd Sigge hem oss alla på älgköttsoppa, kaffe och gofika. Vi får väl se om Janne är med och jagar i början av november också. Men då stannar jag nog hemma. Även om jag tycker det är jätteskoj att vara med, blir det nog lite väl kallt där uppe i älgtornet.

Morgondimma

I väntan på älgen...

Vårt älgpass "Sven". Jag var glad varje gång jag kom ner helskinnad. En annan är ju ingen atlet längre...

Duktiga Pixi pustar ut hos matte Inger.

Så var det detta med Djurkliniken…I går åkte vi in för att kolla Hedvigs armbågar och en “vårta” som sitter fram på bröstet. Röntgen visade att artrosen i hennes armbågar blivit mycket, mycket värre. Känns så fruktansvärt trist…Vi testar nu med att behandla med cartropheninjektioner och sedan får vi se. Hon fick sin första spruta i går och ska nu ha tre till, en i veckan. Förra gången hon behandlades märktes ingen skillnad förrän efter fjärde och sista sprutan. Men då var hon också betydligt sämre. Nu värmer hältan ut nästan direkt hon börjar röra sig, men det gjorde den inte då. Då var hon konstant halt.

Det är konstigt med artros…För två år sedan hade hon jätteont hela tiden trots att hon “bara” hade 1:or på armbågarna. Nu har artrosen försämrats till ungefär 3:or och då har hon inte alls lika ont. Min salig Sydney hade otroligt mycket pålagringar i sitt korsbandsopererade knä, men hade aldrig några besvär. Hon fick behandling med tuppkamsprutor och sedan åt hon glukosamin livet ut. Men aldrig att hon hade ont.

Nu får vi hoppas att Hedvig svarar lika bra på den här behandlingen som hon gjorde för två år sedan. Något annat vill jag inte tänka på. Inte än…

Hedvig på Djurkliniken. Här har hon nyss fått en lugnande spruta och börjar se lite förvirrad ut.

Janne och Snoken har efter 1,5 vecka åkt hem i dag. Första veckan gick åt till älgjakt och sedan har vi pysslat här hemma. Vår tomt är höststädad och utemöblerna på baksidan är bortplockade. Nu är det bara blommorna som ska bort, sedan är vi redo för vintern och snön. Jag gillar ju den, men först vill jag gärna njuta av hösten.

En liten skogstur hann vi också med. Jag har fortfarande ont i min stukade fot och ute i skogen skjuts det, så det blev bara en kort runda. Så fort min fot känns bättre och det slutat smälla blir det en lång, lång promenad. Heddan får gå i koppel ett tag till, men går allt som det ska får hon förhoppningsvis springa runt i blåbärsriset igen. Jag hoppas det blir snart…

En liten skogspromenad i det vackra höstvädret

Fina Heddisen, fotad av Janne