Hedvig & Co: Var sjutton tog träningslusten vägen?

Jag har alltid älskat att träna hund och det var mycket därför som jag valde att bli dobermannägare. Men nu vet jag inte riktigt vad som hänt. Det har liksom kommit smygande och jag hade hoppats på att det skulle vända. Men inte. Min träningslust är som bortblåst.

Till stor del tror jag det beror på mina skadade och sjuka hundar.
Under mina tolv år med dobermann har jag bara fått uppleva ett enda år med en frisk hund. Det var med Sydney, innan hon slet av sitt korsband och knäartrosen kom som ett brev med posten. Vad det gäller Hedvig så blev det ju katastrof på direkten. Skulle jag räkna upp allt hon drabbats av under åren skulle det bli en hel tegelstensroman så jag tror vi lämnar det därhän…

Jag hade stora planer för båda Sydney och Hedvig men de planerna gick väldigt snabbt upp i rök. Eftersom jag älskar mina hundar utan förbehåll skulle jag aldrig kunnat byta ut någon av dem mot en annan, friskare. Hade jag haft råd och ork med två hundar hade jag säkert skaffat en till, men nu har jag varken det ena eller det andra.

Det är väl allt det här som gjort att detta med hundträning inte alls känns lika skoj längre. Efter alla motgångar har träningslusten försvunnit någonstans på vägen…

Nu är det inte så att Heddan och jag bara ligger i soffan och käkar chokladpraliner hela dagarna. Om nu någon skulle tro det.
Visst tränar jag fortfarande med min hund - fattas bara annat! Vi håller igång precis som vi alltid har gjort. Skillnaden är väl att jag nästan bara gör det för Heddans skull. Hon älskar verkligen att jobba och det måste hon få göra, även om matten just nu inte alls är lika entusiastisk som tidigare.

Hedvig älskar att träna och har blivit jätteduktig med apporten :)

Vår favoritårstid är här. Både jag och Hedvig älskar hösten och njuter för fullt av alla vackra höstdagar. Förra året var det inte roligt alls. Jag hade problem med min fot som jag stukat och stackars Hedvig hade ont i sina armbågar och var så halt, så halt. Det blev med andra ord inte så mycket uteliv.

I år har vi tagit igen allt och passar på att vara ute så mycket som det bara går. Vi spenderar mesta tiden ute i skogen. Jag ser alltid till att ha lite småsaker med mig som jag sedan gömmer och låter Hedvig leta efter. På vägen hem går vi förbi lägdorna där hon får busa och springa av sig lite energi.
Trots att hon inte kan springa lös hela tiden verkar hon nöjd och belåten med sina dagliga aktiviteter. När vi kommer hem lägger hon sig och sover ett par timmar och hon har också slutat gå bärsärk när jag lämnar henne ensam. Fortfarande är hon ledsen och “gråter” när jag inte är hemma, men hon har slutat förstöra saker och det är jag tacksam över.

Den här årstiden är det underbart ute i skogen och där tillbringar vi så mycket tid vi bara kan

Min bärtokiga hund har säkert hunnit käka flera liter blåbär vid det här laget.

Bus och skoj ute på lägdorna...

I början på september var det dags för den årliga älgjakten.
Det är lika roligt och spännande varje gång. Precis som förra året var det dåligt med älg på marken men sista dagen lyckades hundföraren med hjälp av sin superduktiga jämte Pixi, fälla en kalv. Janne och jag såg också en ko och en kalv, men det var för dålig sikt för att han skulle kunna skjuta. Men jag tycker det är lika skoj att vara med även om det inte blir något skjutet.
Och vi hade i alla fall tur med vädret…

Här är några bilder från älgjaktsveckan.